”Once across the river, it is hard to prevent the impression of a faint, malign odour about the village street, as of the massed mould and decay of centuries. It is always a relief to get clear of the place. Afterwards one sometimes learns that one has been through Ravenmoor.”

På uppdrag av kyrkan lämnar vi Kaer Maga. Vår uppgift är att leta rätt på Elias Kyle, en sedan två veckor försvunnen tax collector från Magnimar. Så småningom, via båt och slutligen till fots, kommer vi till Ravenmoor, en liten isolerad by längre västerut med ungefär 150 invånare.

Ravenmoor, fy fan, bara myggen och satan.

Vid ankomsten möts vi av en ung pojke och hans husdjur, en stirge som han kallar Applesauce. Färjkarlen minns en man som passar vår beskrivning av Kyle, men säger att han inte skjutsat honom tillbaka. Det verkar inte finnas någon annan väg ut ur byn.

Det är skördefest och vi är alla inbjudna. Vi vinner tävlingar och får som pris varsin halmdocka föreställande en mänsklig figur med fjärilsvingar, en symbol vi bland annat sett i den övergivna kyrkan. Byborna säger att den föreställer gudinnan Desna, men de hänvisar också till ”the Gossamer King“, inget som vare sig Hogan eller Kaeron hört talas om tidigare.

De flesta i Ravenmoor är klädda i samma slags enkla kläder. Många av dem har motbjudande ärr i ansiktet som en följd av primitiv åderlåtning med hjälp av iglar. En grotesk tanke, men vad annat är att vänta från en hop degenererade bönder vars förfäder antagligen var syskon? Ju fortare vi kommer härifrån desto bättre.

Andretti Kriegler, byns borgmästare, erbjuder oss att spendera natten i hans hus. Vi håller vakt. Det regnar utanför. Festivaldrottningen dyker upp i syfte att förföra Hogan, denne charmör från norr med sitt leende och sina vackra blå ögon, men jag send her packing. Hon börjar grina, skriker att hon ska skvallra för borgmästaren och flyr ut i regnet.

Vi letar igenom huset. Kriegler är inte hemma.

Förutom ett antal små glasbehållare hittar vi en undangömd ring som verkar ha tillhört den försvunne tax collectorn. I samma dolda utrymme finns även en säck med mynt, antagligen indrivna skattepengar som aldrig nådde fram till Magnimar. En av sängarna bär tydliga spår av blod, som om någon blivit mördad där.

På en vägg hänger en bonad. Den föreställer en kvinna vid en sjö eller flod som tar emot offergåvor.

Några papper innehåller en text skriven på thassilonska. Runorna verkar vara kopierade direkt från något okänt underlag. De lärde i sällskapet kan inte läsa den ritualliknande texten, men lyckas uttyda att det än en gång verkar handla om ”the Gossamer King”.

Senare samma natt blir vi attackerade. Tre maskerade personer och fyra stirges dyker plötsligt upp utanför dörren. Ket, den lille saticken, blir särskilt svårt bitte. Vi dräper stirgesarna och två av personerna. De sistnämnda bär insektsliknande masker över huvudet och är beväpnade med förgiftade skäror. Jag hugger ner den förste av dem direkt i dörröppningen. Den andre blir dödligt sårad av en pil när han försöker ta sig förbi Hogan längre bak i huset. Han flyr ut med sin kumpans livlösa kropp slängd över axeln. Drakk hinner ikapp honom, men mannen ligger redan stilla på marken. Bredvid honom sitter den tredje personen och gråter förtvivlat.

De tre personerna visar sig vara festivaldrottningen och hennes nu döda föräldrar. Den unga kvinnan bryter ihop och erkänner att de tänkte kidnappa Hogan för att offra honom istället för henne. Hon vill inte svara på ytterligare frågor utan uppmanar oss att ”go to the Chenowitz place”, en granngård alldeles i närheten.

Vi gör oss redo att fara dit. Vilka de skyldiga än är, lär de fortfarande vilja ha ett offer inatt.

Elias Kyle, var han också ett offer? Eller råkade han bara se och höra för mycket?

Det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutorna. Allt här påminner mig om Carrion Hill. Jag drap dem bägge i självförsvar. Varför bad hon int om hjälpen? Kan hon ha vuxit upp i Västerbotten?

HH